i veckan på min väninna Camillas blogg om att hon var arg...
och det förstår jag för det blev jag oxå....
någon hade varit taskig mot hennes arbetskamrat och vän..
Denna vän har i höstas mist sin livskamrat och pappa till barnen..
jag blev så rörd av att läsa denna kvinnas blogg...och arg för hur kan man behandla nån i sorg på detta visset?????
Folk behandlade henne illa pratade inte om hennes man ville inta ta hans namn i sin mun....
man måste prata och ta fram minnen för att kunna gå vidare....jag vet (delvis)vad hon går igenom..
jag miste min mormor 85+ så detta var väl rätt ok ålder att få komma till ro..
efter ett lång liv med masor av barn..barnbarn,barnbarnsbarn och barnbarnsbarnsbarn.....
men min svärmor inte 60 fyllda...(5 veckors sjukdom i cancer sen var hon borta) för snart 3 år sedan,
det är inte som att mista en livskamrat men jag såg på min man och svärfar vilka kval dom genom led och hur folk behandlade oss/dom....folk går undan vågar inte prata...
vill glömma och dessa folk som sen inte hör av sig mer när som väl beklagat sorgen... fy för hundan...
jag kom på mig själv att fundra över detta i natt när jag låg där sömnlös..
runt minsvärfar finns inte många vänner kvar och runt oss frågar ingen hur han har det..
man bara är och låtsas som Kerstin aldrig funnits ..men hon har funnits och finns i våra hjärtan ...
ibland undrar jag om det inte är hon som ger mig de svar jag bara i bland får i huvet när jag länge funderat på saker...och ofta finns en lite fågel på vårt fönsterbläck som bara sitter och tittar på oss när vi äter....
ja jag tror på det övernaturliga... eller vad det nu är....
Nu blev jag lite sentimental men det behövde nog komma ut.....
Så glöm inte bort att ta hand om varandra....
LEV IDAG I MORGON KAN DET VARA FÖR SENT!!

Ängla kramar....